Hon heter Wiska

Slutpresentation masterarbete, Design avancerad nivå, HDK-Valand 19 maj 2021

Besökarna uppmuntrades till att "lämna ett märke" för att reflektera över de märken människan lämnar på de platser hon varit verksam vid, både i lokala och globala sammanhang.

Presentation, masterarbete, HDK-Valand

Fotografi: Mathilda Dahlquist

Hon heter Wiska

Mölarps kvarn 24 - 25 april 2021

“Hon heter Wiska” är ett projekt som återintroducerar en plats vi ibland tar för given. En plats som är en livsnerv, men som under århundraden förorenats och utnyttjats för människans vinning - en så kallad skuggplats*.

I denna utställning visas ån Viskan i nytt ljus.

Målet med utställningen är att uppmärksamma Viskan för att skapa nya relationer till ån och för att undersöka samspelet mellan de arter som lever där. “Hon heter Wiska” skärper vår syn för det som ligger bortom vår blick och vill förändra ett synsätt gentemot naturen där människan lever på bekostnad av, istället för tillsammans med. Utställningen erbjuder nya sätt att se på vår lokala miljö och visar hur man med design kan ta sig an en geografisk plats.

Respekt och förståelse för behov hos våra “icke-mänskliga grannar”, dvs. ån och andra arter, främjas av lokala naturstudier. Projektet utforskar detta genom design och konstnärliga metoder med idéer och tankar från posthumanism och hydrofeminism.

* hänvisar till Val Plumwoods koncept “shadow places”

Utställning, Mölarps kvarn

Fotografi: Mathilda Dahlquist

Hon heter Wiska

Workshop Vatten/Kropp/Viskan 3 mars 2021

Inspirerad av ett dokumenterat samtal med Elena Lundqvist Ortìz om hydrofeminism och en hänvisan till Astrida Neimanis tanke om att “vi är alla kroppar av vatten” utformades workshoppen som utfördes den tredje mars tillsammans med en grupp elever från Viskaforsskolan. Denna workshop var ett nyfiket, experimentiellt och öppet möte för både mänskliga och icke-mänskliga deltagare.

“... Samtidigt pågår ständigt ett förorenande av vattnet i form av oljespill, kemiska gifter, tungmetaller, radioaktivt avfall och plast. Alla kroppar, inklusive våra mänskliga, är beroende av detta vatten. Vi har alla vatten strömmande igenom oss, inte olikt någon annan reservoir, flod eller sjö. Gränsen mellan mänskliga och mer-än-mänskliga kroppar upplöses när vi följer vattnets strömmar.”

Genom att blanda tankfulla samtal med praktiskt skapande utforskade eleverna sin relation till ån och platsen och de arter som lever där. Av lera, liknande den som finns på Viskans botten, gjordes vattenkärl vid och genom platsen med stenar, växter och vatten från Viskan. Även upphittat skräp användes som verktyg. På så vis fungerade skapandet med fuktig dy som en metod för att lägga märke till platsen.  

Eleverna, som till största del bor i Viskafors och Rydboholmsområdet, reflekterade över att de sällan pratar om sin lokala närmiljö. “Oftast pratar vi om miljöproblem som finns längre bort. Nu inser jag att föroreningar finns här, i vår närmiljö.” En annan funderade över sin nyfunna relation till Viskan. “Innan har den liksom bara existerat, nu lägger jag faktiskt märke till den!”

Det gestaltade kärlet, och tolkningen av den, står som en metafor för en kropp inrymmande vatten, liksom vi själva och andra vattenkroppar omkring oss. Det är en tillfällig station för ett vattnet i ständig rörelse. Likaså kan avtrycken i leran från växter, bark och kottar symbolisera de spår som människan sätter på de platser hon varit verksam vid.

Text och fotografier: Mathilda Dahlquist